Att leva i nuet och agera därefter

hoppande_ungdom

Satt en dag och funderade på en gåta, av förekommen anledning... vi hade personaldagar på Prakticum och som medlem i planeringsgruppen gick de vilt till i hjärnkontoret då det skulle ideéas kring stafetter, peruker och gåtor. Medan jag lät mina fantastiska 37-åriga hjärnceller arbeta på högtryck kom jag på mig själv att sitta och tala högt och gestikulera för mig själv. Så sneglade jag på min kollega som räknade sugrör och såg i ögonvrån hur hennes fötter rörde sig oroligt fram och tillbaka och hur hennes söta små kinder pulserade rosenrött. Hela kroppen är med då vi är i stunden. Då vi hänger oss till nuet. Ivern över att uppleva, lära sig, förstå och få vara delaktig är enorm och kraftfull. Om vi tillåter oss att engagera oss, och då menar jag PÅ RIKTIGT, upplever vi på riktigt.

Någonstans på vägen in i vuxenlivet lärde vi oss att dämpa oss. Att svälja då gråten kommer, att hosta då gapskrattet kittlar i halsen, att andas då ilskan bultar i bröstet, att kväva glädjetjutet men tänk om vi levde i en värld där det var tillåtet…  Lek med tanken! Hur skulle din dag och din inlärning då se ut? Just idag...